Ett aktivt val till en viktuppgång – Inte riktigt samma sak

I fitnessvärlden finns det många tycken och många människor som provar på olika saker. Många personliga tränare har provat på att “vara tjock för en dag” och nu har Nickas Wadman gjort det samma. Han har gått upp ca 28kg sen i augusti och ska nu gå ner dessa (läs inlägget här). Tanken är helt underbar, det kan ge en individ som provar detta en djupare förståelse för klienter och personer som lider av fetma eller är överviktiga. Jag upplever detta dock lite som ett hån. Jag vill väldigt snabbt poängtera att Niklas Wadman är en grym inspirationskälla för mig och många andra och detta inte på något sätt är personligt utan bara som ett svar på denna händelse.

Nu kommer jag komma med ett litet bittert inlägg, men förhoppningsvis så förstår ni min poäng.

Jag har som mest vägt 155 kg. Jag såg mig inte som tjock då utan jag såg mig själv som vältränad. Det fanns en inbillad kongruens mellan den bild jag såg i spegeln och den blid jag hade av hur en muskulös kropp ser ut. Egentligen, trots att jag faktiskt inte vill erkänna det, så visste jag mycket väl om hur oerhört tjock jag var. Det kan förklaras av att alla de 1800 bilder jag har på datorn är ansiktsbilder. Ca 5-10 stycken visar andra delar av kroppen. Men man är oerhört duktig på att skydda sig själv och den perfekta skyddsmekanismen föddes. Jag var muskulös, inte tjock så klart! Sen kom en dag då jag bara fick nog. Jag vet inte riktigt vad som hände men något sa “klick” och samma dag gjorde jag om min historia som gav mig -55kg på ett år. Jag åt till en början bra mat och sedan började jag träna. Det året kom jag in som den tjockaste medlemmen på gymmet och blev snabbt en av dem starkaste. Jag curlar idag, om än inte strikt, 45kgs hantlar!. Jag blev en Beast i all dess medföljande ära. Jag kan inte med ord förklara vilken resa det har varit. Sån tung resa som knäckt mig så många gånger. Men vad är det som har knäckt mig? Min fetma? Att jag kämpat med mitt sockersug? Att jag ena dagen var tvungen att köpa 4xl för att vid nästa behöva spendera alla mina pengar på en ny garderob? Eller att se den vidriga ytlighet som råder ute bland folk där jag plötsligt blev sexig och snygg hos tjejer och de ville ha mig? ALLT!

Nu till min “bitterhet” över det här med “tjockis för en dag”. Ibland går TV-serier där miljonärer får känna på hur det är att vara hemlös i en vecka. Och därefter har deras tankesätt på ett revolutionerande sätt ändrats totalt! Ett så kallat paradigmskifte! Wow liksom! Men stopp och belägg! Du, en miljonär, som VET att du inte kommer ligga där mer än de dagarna, som VET att du tar dig ur detta och som kan när som helst avbryta din medverkan kan inte på något sätt uppleva det riktiga hemlösa upplever. Även om du har upplevt det i 7 dagar. Dessa människor har inte ett val att ta sig ur, de finns inte i deras tankar, de finns inget hopp och inga framtidsutsikter.

Det är precis detta jag vill få fram. Olika personer som är vältränade “provar på” att vara tjock och bara sådär, 6 månader efter, har de återgått till sin ursprungliga form! Men va?!

Jag har nu, sen i december slutat träna. Jag föll, tyvärr på grund av mycket stress på universitet och med mitt nyskapade företag för en gedigen stress. Jag låg på 14 procent fett i december. Jag har sedan dess gått upp 23kg till dags dato. Men det är inte själva vikten och den procentuella fettökningen som är värst. Jag har återgått till min gamla livsstil. Jag föll tillbaka till min gamla livsstil som min kropp så väl känner igen och längtar tillbaka till! Niclas däremot, har under en period haft en livsstil som inte är hans egen, som han tillfälligt besöker. Hans riktiga livsstil består av bra kost och bra träning och allt vad den livsstilen innebär. Den kroppen är van med det, likaså det som är än viktigare: CNS! (centrala nervsystem). Det innebär att hans kropp är van vid ett visst mönster och ett visst levnadssätt. När du går upp i vikt så är inte din kropp i en homogen ställning utan vill tillbaka till ett tidigare stadium där du fysisk och psykiskt hör hemma. Tyvärr, men detta är inte i närheten av den resan vi genomgår.

De som genomgår en sån här “tillfällig resa” säger att de psykiska bieffekterna är stora! Dessa bieffekter menar jag är för att de har en idealbild, en bild av hur de var innan fysiskt och psykiskt i förhållande till hur de är nu. Men vi som levt som tjockisar i hela våra liv har inte den bilden som vi kan eftersträva och vill tillbaka till. Vår psykiska och fysiska verklighet är helt annorlunda. Jag är medveten om hur mitt inlägg är extremt bittert men det känns som ett hån mot mig som är och har varit tjock att en f.d muskelknippe “provar på att vara tjock” när det inte ens går att jämföra. Hur kommer det sig att ni kan återgå till kroppens hemostas så fort efter att ni “upplevt tjockdomen”? Det är för att kroppen är van och vill tillbaka. Jag har tränat STENHÅRT, kört diet och allt och det har tagit måååååånga timmar och månader för att ens gå ner ett kilo. Någonstans hamnar man på en platå och vikten slutar röra sig. Jag kämpar dagligen med vikten. Dagligen. Varje val jag gör, vare sig det handlar om mat, att röra mig eller dylikt lyckas jag knyta an till min vikt. Nu när jag “föll tillbaka” så kom de riktiga bieffekterna av att vara en tjockis! Mitt sötsug som jag kämpat med så djävla hårt under dessa år kom tillbaka och tog över hårdare än någonsin. Jag äter massa choklad och godis samt att jag varje dag äter pizza och/eller hamburgare!

De som provar på att vara tjock har och kommer aldrig att ha ett sådant sötsug om man inte varit där i många många år. De kommer inte att falla tillbaka på ett sådant sätt. Det är ju inte bara sockersuget, det är hela livsstilen. Det är den livsstilen jag är van med och levt hela mitt liv med. Jag äter inte mat, jag är inte ens hungrig på mat. Jag köper däremot godis för ett par hundra kronor om dagen. Det är ungefär som en alkoholist, som smakar på alkohol och vips faller dem tillbaka. Men en person som provar att dricka för att se hur är som full och hur det påverkar en behöver inte nödvändigtvis bli en alkoholist (det är egentligen en dålig jämförelse då man inte behöver socker som kan jämföras med alkohol för att bli tjock, men ni kanske förstår poängen ändå).

Så jag hoppas du Niclas och ni andra förstår vad jag menar med mitt inlägg. Visst kan du “försöka vara tjock”. Men det handlar inte om att vara tjock i 6 månader. Det handlar om ett helt liv där varje dag har varit en tjock mage, där varje dag har varit en ångestfylld vardag där man medvetet vet om hur tjock och ohälsosam man är men medvetet skjuter iväg dessa tankar till det undermedvetna. Du har ett val att gå upp i vikt och du vet att du lätt kommer gå ner i vikt. Din kropp vill helt enkelt tillbaka. Du är inte slav i din egen kropp. Vi som är tjocka är faktiskt slavar, även om vi kan göra något åt det. Man kan nu säga “ja men ni väljer att vara tjocka”. Nej, jag väljer inte att vara tjock, jag väljer däremot att släppa efter för mitt begär till socker vilket gör mig i sin tur tjock dock utan att egentligen välja. Jag har inte den starka motivationen/disciplinen till att stå emot sockret. Jag VILL inte vara tjock och det är något jag fightas med varje djävla dag men jag vinner faktiskt inte. Begäret vinner över mig.

Så med all respekt till dig Niclas Wadman, och en stor eloge för det du gör, så anser jag att såna här försök får dig inte på något sätt att känna hur det är att vara tjock på riktigt, tvärtom är det ett hån mot mig som tjock. Mot mig som varje dag kämpar med alla de val jag gör. Det är inte ens i närheten av att känna dig som “en av oss”. Det här är vårt dagliga liv, du har däremot aktivt valt att vara tjock en viss tid. Det handlar om en livsstil där förändringen sitter i huvudet och är bland det svåraste som finns. Jag har flytt krig som barn och som vuxen, jag har gått igenom ett helvete på andra sätt i livet, men jag har aldrig, och då menar jag verkligen aldrig, haft så svårt med något i livet som med kampen om min vikt.

Vilket som, stort lycka till och hoppas resan tillbaka går bra 🙂

 

Leave a Reply